Man känner sig kanske aldrig så ensam som när man sitter i vemod en lördagkväll i en stad som inte ännu känns som hemma, i en något mörk lägenhet med endast värmeljus som ljuskälla och lyssnar till ljudet av en granne som har fest. Hör hur det bubblas och skrattas, hör musiken dovt genom väggen och när de går ut på balkongen bredvid min låter de extra tydligt. Det låter glatt.
Jag kan verkligen uppskatta att vara med mig själv, göra saker ensam. Genom åren har jag sett mig som en ensamvarg men insett att det också varit ett skydd, mot utanförskap, mot svek från andra människor. Intalat mig att när ingen velat umgås med mig så gör det inget för gör helst saker själv. Jag intalade mig att ensam är stark. Men så har jag varit tillsammans med Jens, i snart sju år, och är inte längre lika övertygad om att ensam är lika stark.
Lagade en trerätters middag till mig ikväll, med några av mina favoriter i matväg. När jag hade ätit upp desserten (hemmagjord chokladglass- så god!) satt jag och kände att det inte var lika härligt att äta trerätters ensam framför underhållningsprogram på datorn som att dela en sån middag med en vän eller min älskling. Kändes liksom något meningslöst att springa mellan köket och soffan för att servera mig själv tre rätter. Vilket är lite tråkigt eftersom jag älskar att äta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar