367.

Kvävs av mina känslor och tankar
Försöker hålla huvudet över ytan
Full av frågor som ingen svarar på
Otillräcklig, nedstämd, splittrad, naiv
Tvivlar på mycket, allra mest mig själv

366. Behöver bara andas

Haft en jobbig vecka, har varit jobbigt då jag haft mycket att göra på jobbet. Det är något hela tiden och när man tänker att man ska komma ikapp dyker det alltid upp något mer. Igår var dock droppen när jag kände att "vad håller de på med". Jag känner att jag har jobbat utifrån vissa förutsättningar, haft mina kollegor i ryggen, bävat inför ett fall jag har som jag fick redan när jag började arbeta och som varit påfrestande också för den omsorgstagaren och dennes familj. Så vänds helt plötsligt bladet. Jag och en kollega blev två frågetecken och undrade vad f-n som hände. Har jag lagt ner jobb i onödan, varit onödigt hård för att jag arbetat utifrån det vi pratat om ska ske.. Det kändes bara piss. Som att jag blir kastad under en buss. Diskussionen ska föras på måndag så får vi se vad som ska hända men jag känner mig så upprörd om det inte blir som vi planerat för. Borde inte tänka på jobbet nu när det är helg men det är svårt att släppa när det inte känns bra. När jag aldrig blir färdig med allt jag tänkt innan jag går hem. Maria som är powerinstruktör jobbar också inom Mörbylånga kommun på familjehemsenheten och sa till mig att det är något jag måste lära mig - man blir liksom inte färdig för det är ständigt ärenden som pågår, när något tar slut så tar ett annat vid. Känner mig snart klar med jobbet, har sökt andra jobb i Kalmar då jag vill hit men får inga intervjuer så känner mig inte så eftertraktad och ifrågasätter min person. Självförtroendet dalar. Det lilla jag hade. Hade önskat att bli erbjuden annat jobb innan sommaren men det lär inte hända. I augusti går mitt vik ut så jag får hålla ut tills dess, supa in, lära mig och göra bättre hela tiden. Sen får vi se vart jag tar vägen.

365. Bara ord.

Allt är bra, vi behöver upprätthålla bilden för att inte oroa någon. Innerst inne är det trassligt, splittrat. Ligger oron egentligen i rädslor för egna känslor. Verkligheten som kommer ikapp, realisten- saklig och förberedd. Hjärnan som gått igenom samma icke-upplevda händelse som drömmarna förvarnat om, känslorna har redan bearbetats, och tankar om det bättre. Komma ut starkare, medveten, självklar och egenkär. Ingen trampar på mig, jag förtjänar mer. Det är som en loop. Den rullar om och om. Samtidigt, är det jag? Vågar jag inte möta sanningen? Vem som än bär bördan är den tung att möta. Ingen vill kännas vid den så vi kör på. Bättre så, vi älskar ju varann och ingen far illa. Det kanske är någons historia.

364. Mitt vasalopp

Igår kom dagen jag väntat på nästan ett år. Vasaloppspremiär. Jag och mamma åkte upp i lördags, vi har bott hos en familj som hyr ut sina rum under Vasaloppsveckan. De bor superfint och är så snälla, kommit med tips och råd. Vi kom att prata om mina skidor lördagkväll och det slutade med att de vallade med nytt fäste utefter swix rekommendationer då XXL lagt en grund som var universal. Supersnällt.

Loppet då. Segt. Startade i sista gruppen och hade kommit lite över 1 km efter en halvtimme.. Smockat med folk och väntan på att få ta sig upp i första backen. Vet inte hur lång tid det tog innan vi började klättra men tiden rann iväg. Första milen till Smågan tog därför 2.20. Låg längst ut till höger på rekommendation men såg hur vänster flöt på så trots att jag startade i mitten av startledet så var det inte många kvar bakom när vi kollade bakåt i klättringen. Jag fick lite panik efter Smågan och ville köra på men kände att jag inte kunde riskera att gå in i väggen. Jag minns att jag tänkte - oavsett vilken tid jag kommer in på ser jag det som ett träningspass. Vädret var inte roligt. Snöade och blåste. Spåren var piss, som socker var snön. Men kämpade på. Kommer inte ihåg när men ett tag in i loppet körde en pistmaskin och la två spår - sån skillnad i åkningen! Så härligt. Men det spelade ingen roll när alla ville åka i dem och drog ner tempot i leden. Ville inte ut i dåliga spår och köra om och göra av med den extra kraft det tog att åka utanför. Trodde jag hade tid. Hade jättebra skidor med riktigt bra glid men fick ofta bromsa upp för att inte krocka i den framför när jag inte kunde byta spår pga folk bredvid. Trist! Var en så skön känsla att glida om en del när jag väl kunde så synd att jag inte kunde utnyttja det fullt.

Vädret, spåren, gjorde att det tog tid. Kom till Evertsberg med minsta möjliga marginal. Hann inte stanna och dricka knappt, de sa till oss att köra på. Tog en mugg vätska när jag annars tog två-tre plus en bulle. Men körde på. Och hade energi. Ville hinna till Oxberg, för sen skulle det bara gå nerför efter alla stigningar(!). Kom till Lundbäcksbackarna, sista jobbiga backen innan Oxberg, stannade för att dricka och plocka fram en bar, som jag tuggade på väg upp. Snopet kom jag till Oxberg och hörde de prata om att lämna chip och dricka och äta och så får bussar till Mora. Förstod inte först att repet dragits förrän jag kom hela vägen fram. Någon sa att vi kom 3 min försent. Mamma sa att hon såg mig komma in 6 min efter de drog repet. Så frustrerad, ledsen, besviken, lite arg. Sånt nederlag. Hade kämpat med underlaget i 6 mil och skulle inte få njuta av att glida in i mål i Mora, möta mamma och känna mig stolt. Mamma var som sagt i Oxberg vilket var skönt. Fick ändå ta buss istället för bil med mamma för att komma till duschar och väskor.

Så det var mitt lopp. Nästa år har Madeleine sagt att vi åker tillsammans. Ska träna bättre för även om det var dåliga förhållanden så hade en bättre tränad Maria kunnat klara det såklart, och ska se till att hamna i en bättre startgrupp!

363. Godnatt

Ska åka Vasaloppet på söndag. Har blandade känslor. Köpte nya grejer idag och kände pepp, men också nervig för att inte fixa det, att få ont, att behöva bryta, att inte hinna innan repen dras. Min lillasyster åkte öppet spår i söndags, 10.40. Grymt ju. Imponerad. Hon skriver att det var det jobbigaste hon gjort, att hon ville bryta efter halva loppet, men hade pannben nog att klara det. Så känner att jag måste tänka på det, att jag också ska klara det. Men vet inte vad jag ska förvänta mig. Nervös för min valla, lämnade in på xxl, de körde burkvalla, jag har aldrig åkt på burkvalla, vet inte om det känns annorlunda. Nu vet massor med människor att jag ska åka också, folk på jobbet, vänner, familjen.. Folk ska följa mig på appen och det känns lite läskigt om jag är sämst. Men ska också försöka tänka på att de hejar på mig! När jag vill bryta ihop ska jag tänka på alla som hejar på mig, och mamma som möter mig i mål!! Och jag vill äta något gott efteråt. Ha något att se fram emot. Mamma ska ta med en flaska alkoholfritt bubbel och fira efter, goding. Återkommer. Glad eller besviken.