Igår kom dagen jag väntat på nästan ett år. Vasaloppspremiär. Jag och mamma åkte upp i lördags, vi har bott hos en familj som hyr ut sina rum under Vasaloppsveckan. De bor superfint och är så snälla, kommit med tips och råd. Vi kom att prata om mina skidor lördagkväll och det slutade med att de vallade med nytt fäste utefter swix rekommendationer då XXL lagt en grund som var universal. Supersnällt.
Loppet då. Segt. Startade i sista gruppen och hade kommit lite över 1 km efter en halvtimme.. Smockat med folk och väntan på att få ta sig upp i första backen. Vet inte hur lång tid det tog innan vi började klättra men tiden rann iväg. Första milen till Smågan tog därför 2.20. Låg längst ut till höger på rekommendation men såg hur vänster flöt på så trots att jag startade i mitten av startledet så var det inte många kvar bakom när vi kollade bakåt i klättringen. Jag fick lite panik efter Smågan och ville köra på men kände att jag inte kunde riskera att gå in i väggen. Jag minns att jag tänkte - oavsett vilken tid jag kommer in på ser jag det som ett träningspass. Vädret var inte roligt. Snöade och blåste. Spåren var piss, som socker var snön. Men kämpade på. Kommer inte ihåg när men ett tag in i loppet körde en pistmaskin och la två spår - sån skillnad i åkningen! Så härligt. Men det spelade ingen roll när alla ville åka i dem och drog ner tempot i leden. Ville inte ut i dåliga spår och köra om och göra av med den extra kraft det tog att åka utanför. Trodde jag hade tid. Hade jättebra skidor med riktigt bra glid men fick ofta bromsa upp för att inte krocka i den framför när jag inte kunde byta spår pga folk bredvid. Trist! Var en så skön känsla att glida om en del när jag väl kunde så synd att jag inte kunde utnyttja det fullt.
Vädret, spåren, gjorde att det tog tid. Kom till Evertsberg med minsta möjliga marginal. Hann inte stanna och dricka knappt, de sa till oss att köra på. Tog en mugg vätska när jag annars tog två-tre plus en bulle. Men körde på. Och hade energi. Ville hinna till Oxberg, för sen skulle det bara gå nerför efter alla stigningar(!). Kom till Lundbäcksbackarna, sista jobbiga backen innan Oxberg, stannade för att dricka och plocka fram en bar, som jag tuggade på väg upp. Snopet kom jag till Oxberg och hörde de prata om att lämna chip och dricka och äta och så får bussar till Mora. Förstod inte först att repet dragits förrän jag kom hela vägen fram. Någon sa att vi kom 3 min försent. Mamma sa att hon såg mig komma in 6 min efter de drog repet. Så frustrerad, ledsen, besviken, lite arg. Sånt nederlag. Hade kämpat med underlaget i 6 mil och skulle inte få njuta av att glida in i mål i Mora, möta mamma och känna mig stolt. Mamma var som sagt i Oxberg vilket var skönt. Fick ändå ta buss istället för bil med mamma för att komma till duschar och väskor.
Så det var mitt lopp. Nästa år har Madeleine sagt att vi åker tillsammans. Ska träna bättre för även om det var dåliga förhållanden så hade en bättre tränad Maria kunnat klara det såklart, och ska se till att hamna i en bättre startgrupp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar