När jag var yngre minns inte jag att jag brydde mig om min kropp, jag minns inte att jag såg mig själv i spegeln och mådde dåligt av det jag såg. Jag minns att jag aldrig känt mig vacker eller attraktiv eftersom jag varit platt både fram och bak. Men jag var vad man kallade en pojkflicka och var inte speciellt intresserad av det som ansågs vara "tjejigt". Jag kände mig som en i gänget med grabbarna jag hängde med. Jag trodde inte jag skulle kunna lägga så mycket tid på att må dåligt över hur jag ser ut. Att hitta skavanker som ger mig dålig självkänsla. Det känns som att det är lätt att falla dit idag där jag dagligen på sociala medier kan matas med bilder på hur den ideala kroppen ser ut. Rätt vinkel, rätt ljus, rätt pose, tillrättalagda bilder, lättklädda bilder på tränade men slimmade kroppar. Och nu börjas resan mot beach 2017. Jag trodde inte att jag skulle bli en person som såg mig själv i spegeln, granskande ögon, och tänkte på hur jag hade velat se ut.
Livet är för kort för att må dåligt över hur kroppen ser ut. Den ska fungera hela livet, den ska hålla, men för det finns ingen mall att följa. Det är individuellt. Livet är för kort, jag hoppas att om jag säger det högt så inser jag hur dumt det är att inte omfamna livet och sluta må dåligt över ytliga saker. Jag ser mig själv som klok, det är dags att hela jag blir det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar