Jag minns när jag var yngre och allt jag ville var att bli omtyckt. Jag ville passa in. Jag hade inga egna åsikter, i en grupp kunde jag tycka en sak, i en annan grupp kunde jag hålla med de i något som var helt motsatt den första gruppens åsikter, för att jag inte ville stöta mig med någon. Jag ville bara bli omtyckt. Jag var en osäker liten tjej som ville att människor skulle vilja ha med mig. Jag var också en utstött, osäker tjej som inte förstod varför jag inte fick vara med. Jag minns än idag den smärtsamma känslan av att inte veta varför men förstå att av någon anledning var jag inte bra nog, jag hörde inte samman med de jag ville hänga med.
Ett minne från mellanstadiet:
Jag väntar ut två kompisar som låst in sig på toaletten i kapprummet efter en lektion, när de kommer ut därifrån får jag veta att de ska gå hem till en av de som bor precis vid skolan. Jag kommer inte ihåg allt, kanske uttalar jag högt ett "- och jag får inte följa med".. Jag minns när jag står och väntar på skolgården på att de ska komma tillbaka. Jag står utanför skolan och kikar om jag ser de komma på vägen som jag vet leder bort till ena kompisens hem. Tror vi ska gå på lunch när de kommer tillbaka. Plötsligt ser jag min mamma komma på cykel mot mig, hon frågar vad jag gör där och jag försöker svälja gråten som jag känner är på väg upp för att jag är medveten om mitt utanförskap samtidigt som jag bara vill vara med dessa två "vänner". Minnena därefter är ännu vagare. Kanske märker mamma att jag är nära gråten, kanske säger jag att allt är lugnt - att mina vänner bara skulle hem en snabbis på lunchen men kommer snart. Kanske börjar jag gråta lite. Det är i alla fall ett tufft minne.
Jag har aldrig varit "den populära", "den coola" eller "den roliga", inte "den snygga" för den delen heller. Jag har varit konflikträdd, nästan osynlig som inte själv vetat vad jag står för, vad jag tycker om, vilken musik jag gillar, vilka intressen jag har. Mina relationer till vänner har flera gånger abrupt avslutats vilket resulterat i att jag känt att det är något fel på mig. Jag har alltid haft en nära vän i taget som jag tyr mig till, som blir mitt allt. Sen fallerar det, och jag tänker att det är mig det är fel på, människor vill inte vara med mig, jag är ingen härlig person.
Det sätter spår i en. Jag har länge sett mig som en ensamvarg. Jag har skyddat mig själv genom att intala mig att ensam är starkast, att alla människor i mitt liv någon gång kommer såra mig eller lämna mig. Jag undrar hur det blev så, i efterhand känns det så sorgligt att så många år gick där jag kände mig så fel och var ledsen en hel del. Jag förstår i efterhand att det inte var fel på mig, jag hamnade bara inte i rätt sammanhang, med rätt människor. Inget går att göra ogjort, det är bara att vara tacksam för det en har nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar