Jag har gått runt och tänkt på det här inlägget i några dagar. Jag tycker det är svårt, mest för att jag vill att det ska vara så gripande och jag kan inte skriva så. Eller så är det för privat. Eller så har jag för dåligt minne för att minnas särskilt mycket detaljer.
Jag kommer att tänka på i maj 2008 när Jens kom hem från Åre, han hade varit borta i nästan ett halvår och gjort en säsong. Jag och han var inte tillsammans då men vi hade en kort historia sen innan (jag var olyckligt kär) och var någorlunda vänner. Han hade varit fysiskt borta så länge att jag blivit övertygad om att mina känslor var obefintliga när han kommit hem och vi skulle mötas upp på stan och hänga.
Så går jag, något nervös eftersom vi inte setts på så länge, neråt Drottninggatan och spanar efter om jag kan se honom där vi bestämt träff. Och mycket riktigt, där får jag syn på honom och det finns ingen hejd för hur blodet rusar i kroppen. Och hjärtat slår. Han står där med sin sköna kalufs och skinnjackan slängd över axeln och jag förstår att jag är såld. Jag kommer aldrig "komma över" den killen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar