Jag blev kär direkt när jag såg honom, jag smälte i hans ögon. Det var en känsla jag inte upplevt så många gånger i mitt liv. Det är snart 10 år sedan i augusti eller där i kring. Sedan kom det där året där jag var olyckligt kär och trodde jag kommit över mina känslor för honom. Men så blev det ändå vi. Många år har passerat efter det, år som både har gått upp och ner, det har stundtals varit kämpigt och någon gång har det till och med varit nära att ta slut. Inte på grund av kärlek, den har alltid funnits där, istället finns det en gräns för allt och vi var nära någon sorts gräns. Men det vände. När det vände så vände det verkligen. Jag är så glad för det för jag är ju så kär i honom. Han är en fantastisk människa, godhjärtad, och jag kan inte föreställa mig att vara med någon annan.
Nu står vi här, förlovade, åter sambos - att han har lämnat en fast tjänst och vår födelseort, sina bästa vänner och flyttat ner till Kalmar för min skull. Det är fantastiskt fint. Vi har en historia som inte alltid är så härlig att tänka på, som jag velat radera många gånger. Som varit prövande senast bara några månader sen. Men som Jens sagt, det förflutna vi klarat oss igenom gör att vi kommer närmre varandra och det gör oss starkare. Vi har bara här och nu och får titta framåt. Vi har verkligen vuxit och utvecklats som människor och jag har fått så mycket i mig själv genom min relation med Jens. Nu har vi en spännande framtid att ta oss an. Så länge han finns där känns det tryggt. Han är allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar