Så tog han tåget tillbaka i eftermiddags, trodde jag skulle fälla en tår när vi sa hejdå, men jag klarade mig! Tills jag satt i soffan och tog in att jag är själv igen- då tårades ögonen. Vill verkligen bara att han ska vara här. Vi har varit tillsammans i snart sju år, det är otroligt, och därför känns det också märkligt att jag blir så blödig i anslutning till våra farväl. Någonstans är det nyttigt att jag får bo ensam vilket jag aldrig gjort, och nyttigt att vi får lite tid ifrån varandra för att sakna varandra och för mig att inse hur vi kan tjafsa om så små, obetydliga ting när vi lever sida vid sida och något jag får tänka på när vi bor ihop igen. Det finns viktigare saker i livet än småtjafs.
Vad jag längtar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar