Jag sa till mig själv för länge sen att jag skulle börja ge mig själv komplimanger. Tänka snälla tankar när jag ser mig i spegeln. Det går inte bra. Jag kan inte se mig i spegeln utan att tänka något negativt. Jag kan inte ta på mig jeans utan att tänka på hur stora mina lår ser ut när jag ser mig i spegeln. Jag vill dölja det i strumpbyxor och klänningar. Jag kan inte sitta normalt i en soffa utan att försöka dölja mina avslappnade lår under en filt eller kudde. När jag sitter på en stol har jag antingen benen i kors eller fötterna på tå lutade mot stolsbenen för att inte låren ska ligga avslappnade mot stolen eftersom jag tittar ner och tänker att de ser stora ut. Provade precis ett par byxor jag aldrig använder (för att se om jag ska börja ha de) som jag kunde ha när jag köpte de, sedan varvat mellan att inte kunnat ha och kunnat ha dem under tiden jag bott här i Kalmar. Nu kan jag inte ha dem. Det hjälper inte mitt självförtroende.
Just nu tänker jag att jag behöver komma igång med löpningen för att jag tror att jag kommer få en annan uppfattning om min kropp. Suck. Jag tycker verkligen om att träna, jag älskar att känna mig stark och starkare men många gånger när jag står längst fram i salen på ett träningspass, framför spegelväggen, står jag och tänker på vilka delar av min kropp jag inte gillar. Jag önskar att jag kunde träna enbart för känslan den ger både under och efter. Inte för att hoppas att jag ska få en viss kropp som jag kan vara nöjd av att se i spegeln. Jag önskar att jag kunde resonera mera som Sara, min kompis som jag lärt känna genom Kajsa, eller den PT jag följer genom en blogg. Båda pratar om att uppskatta sin kropp för vad den klarar av och står ut med. Livet är ju för kort. Jag vill kunna äta godsaker utan att må lite dåligt efteråt för att jag stoppade i mig det. Jag vill kunna slippa ha dåligt samvete över om jag hoppar ett träningspass oavsett anledning. Vill leva mitt liv utan att lägga så mycket energi på att klanka ner på mig själv.
Pratade med en vän igår om detta, vänskap är så jävla ovärderligt och jag är så tacksam för bra vänner! Hon har själv demoner att arbeta med och gav mig lite tips och råd som hjälpt henne som jag ska försöka ta till mig. Dessutom måste jag överväga att ta kontakt med kuratorn på skolan för att eventuellt få mer hjälp. Jag hade hoppats att kloka jag skulle klara av att fixa det här själv. Men det går inte, kan inte hålla på så här länge till. Det är inte roligt. Det är fan inte värdigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar