Ibland dras jag ner av det förflutna. Det förföljer mig, nu mer än någonsin. Så slog det mig precis att jag för 1.5 år sedan jobbade heltid på Martin & Servera och väntade besked på om jag kommit in på ett universitetsprogram som jag inte haft i tankarna någonsin. Jag hade sökt till en stad jag aldrig varit i tidigare, till en stad där jag inte kände till någon som bodde i. Jag hade tänkt länge att jag nog ville börja plugga, att jag inte kunde vara kvar på lagret, jag kände mig inte utmanad och framförallt kände jag ingen mening. Ett år tidigare hade jag sökt och kommit in på arbetsterapeut, jag skulle läst på Campus i Norrköping, men jag fick kalla fötter och tackade varken ja eller nej och lät platsen förgås. Istället valde jag socionom, i Kalmar, förra året och kom in. Jag var rädd men kände att det var nu eller aldrig. Jag hade pratat om det; på jobbet, med vänner och familj. Det fanns inget alternativ annat än att köra.
Och nu sitter jag här, i Kalmar, och känner att jag fått ett helt nytt liv. Jag får lära känna nya vänner som är så svårt i vuxen ålder tycker jag. Och jag blir så inspirerad av de människor jag lär känna. Jag får lära mig nya saker. Jag går i skolan igen! Vill bara blicka framåt, för framtiden är ljus. Vill inte dras tillbaka. Jag vill känna mig fri. Fri från det som varit.
 |
| Stensö fiskehamn, en eftermiddag i december |
 |
| Kalmar slott på håll en dag i september |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar