Jag var en sväng hos mamma i söndags och pratade med min mamma och morbrors fru, som vi kallar moster, som sovit över där. Så kom relationer och fördelning av vardagssysslor på tal och jag fick veta att min morbror är en sån man som inte ser, som tror att saker fyller på sig själv osv. Och jag brukar tänka på det beteendet. Jag har aldrig bott själv, jag har varit sambo sen jag flyttade hemifrån, både med min kille och en kort sväng med min syster. Och jag har sett att det finns två typer- de som inte ser och de som inte vill se. Min syster var en sån som inte ville se, som inte tycktes störa sig på oordningen heller. Min nuvarande sambo är en sån som inte ser och det känns som att det är ett väldigt manligt beteende. När det kommer på tal hör jag oftast berättelser om män som inte gör, inte tar initiativ, inte ser. Och jag har svårt att förstå vad det kommer sig av. Eller varför de inte verkar lära sig när man påpekar det för de.
Det gör i alla fall att jag ibland drömmer om att bo själv, att inte städa upp efter någon annan, inte behöva vara den tjatiga sambon, inte gå och bära irritation över smågrejer som inte blir gjorda.
Men drömmen är ju bara en försköning. I verkligheten sen skulle jag inte vilja sova ensam. Laga mat själv. Sitta ensam och äta alla dagens måltider. Men drömma sig bort ibland går ju.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar