Jag försöker förstå varför jag lägger så mycket vikt vid vad andra tycker om mig. Jag tänker på det speciellt efter det passet jag höll i fredags. Mitt första pass, min första fredag av sexton. Jag saknade den bekräftelse jag fick den gången i höstas när jag höll det första passet jag hållt. När de var flera som kom fram efteråt och gav mig så bra respons att jag kände att jag gjort det bra ändå. I fredags när jag redan var så skör efter att ha fått feedback på den sista examinationsuppgiften för kursen så saknade jag att höra att jag varit bra. Jag fick godkänt på kursen men fick några saker att ta med och tänka på vilket sänkte mig. Efter fredagens pass när jag fick frågan från min omgivning om hur det gått sa jag att jag inte kan svara på det förrän på fredag igen när jag ser om några kommer tillbaka. Jag pratade med en vän som sa åt mig att jag inte får värdera mina prestationer så. Då kommer jag aldrig klara mig.
Jag tänker också på de gånger jag träffar vänner och andra människor i sammanhang där jag efteråt funderat på om jag gjort bort mig eller varit oskön. För jag vill inte att folk ska tycka att jag är en oskön människa eller ohärlig. Det går inte att leva så, jag förstår det. Därför var det så härligt i fredags när jag var ute och firade en kompis, ibland hamnade jag stående vid kortsidan av vårt bord och dansade lite till musiken. Jag tänkte verkligen då att jag inte brydde mig om det var pinsamt eller något. Jag tror att jag till och med sa det högt. Där och då kände jag att det var jag och människor fick tycka vad de ville.
Jag önskar jag oftare kunde känna så, att det viktigaste är vad jag känner. Att jag känner att jag mår bra av det. Att jag känner att jag gjorde mitt bästa. Att jag känner att jag var tillräckligt bra. Att jag inser att jag bara är människa. Och jag måste älska mig själv för allt jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar