Det är en märklig sits. När man ser sig själv som klok, vettig, medveten om fällorna. Och ändå kämpar med tankarna. Känslorna. Jag vet att jag inte är tjock. Ändå mår jag inte så bra av att se mig själv i spegeln eller på bild eftersom jag lagt på mig. Att lägga på sig. Jag tolkar det som att jag blivit tjock. Fast alla runtomkring förklarar gång på gång att jag ser hälsosam, frisk, normal ut. Vissa säger fortfarande att jag är smal, medan jag tänker att jag är inte blind, jag ser ju vad jag ser. Och jag märker att jag inte kan ha vissa kläder från förr. Så i mina mått är jag...jag kan inte ens säga det. För det låter så dumt Herregud. Och varför strävar jag efter det gamla, som vissa i min närhet benämner som magert. Varför är jag inte bara nöjd med hur Jag ser ut eller rättare sagt. Varför bryr jag mig överhuvudtaget över hur jag ser ut. Jag skäms över det. Jag mår ju bra. Jag är frisk. Min kropp..är bara en kropp. Varken mer eller mindre. Varför är det eftersträvansvärt att se ut påett visst sätt. Jag orkar inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar