I grund och botten finns en stark kärlek. Ibland tänker jag på hur vi står här idag. Det är fortfarande så att jag blir nervös i hans närvaro, jag känner mig pirrig när jag tänker på att det är jag som får vara så nära honom. Ibland när vi ligger nära vill jag verkligen borra in mig och låta våra kroppar bli en. Jag minns i början när jag kände att jag inte ville berätta allt jämt, vågade inte lita på relationer. Helt obemärkt har det blivit en relation där jag delger mina känslor, mina tankar. Jag vet inte hur det hände. Han är min bästa vän som hyllar mig, som känner mig som ingen annan även om jag också tänker att han inte alltid gör det. Han är dock mitt största fan. Han är också den som så lätt skulle kunna såra mig. Vet hur men inte gör. Envist menar han att det inte finns något som stör honom hos mig. Fast jag vet att det inte stämmer, men det är en fin egenskap. Att inte påpeka, bara älska. Även om jag är mig själv med honom och vågar visa mina svagheter vill jag innerst inne fortfarande imponera på honom. Vill att han ska tycka att jag är smart/rolig/osv. Jag tycker han är så smart, rolig, godhjärtad. Och så snygg. Vill aldrig att han ska sluta älska mig. Vill vara hans glädje, hans kärlek, hans bästa vän. Genom livets alla med och motgångar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar