Det är bara märkligt att ställa om sig. Att genom hela livet varit smal, även om jag inte själv tyckte det så sa folk i min omgivning det. Jag var en smal person. Så ser jag en gammal bild och tänker idag att jag ju faktiskt ser smal ut på bilden. Jag ser mig själv i spegeln ibland i nutid och tänker att jag är inte så tjock. Jag har för övrigt svårt med tjock-begreppet, jag vet att jag aldrig klassats som tjock enligt normen men jag har känt mig plufsig, sett mig i spegeln och tänkt, maria du har lite överflödig hud, lite plufs. Så kan jag se mig i spegeln idag och tänka att jag ser tight ut (obehagligt ord ändå men i brist på annat). Sen tar jag på mig ett par byxor och känner, jag kanske tycker jag ser mer fit ut men det känns inte i kläderna. Jag provade ett par jeansshorts som jag fick för några år sedan som jag får upp halvvägs på rumpan idag, så tänker jag "hur smal var jag egentligen när jag kunde ha de här". Jag tror inte att jag fattar. Även när mamma säger att jag var mager. Även när min lillasyster säger att jag ser hälsosam ut idag vilket innebär att hon tyckte jag var ohälsosamt smal. Även när min kille säger att jag såg ut som en liten flicka i kroppen, jag var platt. Vill jag se ut som en flicka i kroppen? Vill jag vara mager? Är det verkligen det jag vill eller varför kan jag inte älska min kropp som den är idag. Med dess former och hälsosamma yttre. Det är ju lite sjukt. Eller mycket. Jag måste skärpa mig. Det hjälper att prata/skriva om det för att förstå vilken dumhet jag lever i. Snart hoppas jag det är över. "kämpa Maria".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar