Det sexigaste jag vet är självförtroende, människor som strålar av det. Kvinnor och män som är nöjda med sina tillgångar och inte ängsligt oroar sig över yta. Jag har haft flertalet vänner och bekanta, bara kvinnor faktiskt, med skev självbild, som ser något i spegeln som inte stämmer överens med verkligheten. Jag har alltid tänkt att det är så sjukt att hon inte kan se vad vi andra ser utan lägger på och lägger till och jag tycker det är märkligt och sorgligt att hon inte kan älska sig själv istället för att lägga tid på att må dåligt över en skev bild. Yta är så ytligt.
Och så står jag där själv, framför spegeln och spanar mer än granskar för jag vill egentligen inte veta vad som gömmer sig på min kropp. Och jag undrar om det verkligen finns krämer som suddar ut bristningar och om det inte är celluliter jag har på stjärten även om jag måste pressa ihop huden för att det ska bli gropig apelsinhud. Och istället för att längta till sommarens sol och bad, bävar lite inför att ta på mig bikini.
Och jag ska inte ens diskutera andras skeva bilder av sig själva när jag står där framför en spegelbild och ser saker som inte stämmer överens med att jag ibland köper kläder i storlek extra small som inte är för små. Eller när jag får ångest för att jag inte tränat på en vecka. Känner mig plufsig och inte alls så fit jag kan känna mig efter en svettig löptur. Jag känner mig aldrig så sexig som efter en löptur, (eller när min kille påtalar vilken sexig kropp jag har och hur fin jag är). Känslan som avtar när jag står där framför spegeln och ser något som ingen annan verkar se.
Men jag är medveten många stunder om det. Eftersom jag är har en sund inställning till livet, egentligen. Och så fort man är medveten och kan erkänna för sig själv att man har något att jobba på så är väl halva jobbet gjort. Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar