348. C'mon be my baby

Tänker ibland på en av mina största rädslor som handlar om att inte bara bli sviken av sin person utan att människor i ens omgivning vetat om att det hänt eller pågått, förutom jag själv. Förödmjukelsen. Hur dum jag skulle känna mig. Också för att jag tänkt tanken att det inte vore orimligt att det hände i denna värld och att jag någonstans ändå gick på det. Att jag inte lämnade innan det gick så långt. Man hamnar i självhat, klandrar sig själv som om det vore mitt eget fel. Det är ju också sjukt. Tänker på hur många människor det finns som klarar av att göra såna snedsteg, även om det inte är snedsteg i deras värld. Hur deras mind fungerar. Jag får rysningar av att tänka på hur det sårar att bli sviken. Av någon man litar på. Det är inte konstigt att "ensam är stark" finns som begrepp. Min egen försvarsmekanism. Den var så stark förr. Jag kunde skriva det och känna att det är så. Att det verkligen är så. Idag är jag långt ifrån övertygad.