285. Dagar som visar sig bli skitdagar

Idag var en sån dag. Var så trött imorse att jag övervägde att inte gå på dagens enda föreläsning efter att gårdagens två föreläsningar inte givit så mycket alls. Det finns dock en känsla av att missa något om jag inte går så det gjorde jag. Jag kände mig sedan stressad för jag tog bilen till skolan och hamnade i ett rödljus som inte slog om på flera minuter p.g.a. två tåg som åkte förbi, varav bommen åkte upp emellan så man hann tänka: äntligen! och bli besviken. Sen hoppade jag in på Hertz och följde med till Växjö där vi skulle köra hem bilarna vi körde dit förra veckan. Väl där fick vi vänta en timme på att kunden kom med nycklarna (försent) så kände mig stressad tillbaka till Kalmar där jag skulle köra ett pass som jag hann till med 20min marginal. Skulle egentligen hunnit göra lite ärenden emellan jobbet och passet men fick ta tag i det efter passet och kom hem för en kort stund sen med noll energi eftersom jag inte ätit sen min spenatsoppa på lunchen vid halv tolv. Så vill jag känna ro i kroppen när jag är hemma och speciellt efter en dag som idag, så behövde ställa mig och diska disk som diskats en gång för att det inte var rent, torka, plocka och tänka saker som inte är någon idé att tänka.

Nu ska jag laga mat och bli glad igen.

Vintern mellan Kalmar och Växjö

284. Det var den helgen

Passet jag höll i fredags gick bra, det var många som kom . Jag tappade bort mig två gånger men skrattade mest och fortsatte framåt. Det kändes inte så farligt. Jag hade en bättre känsla när jag cyklade hem då än fredagen dessförinnan.
Under gårdagen gick jag en lång promenad runt Stensö, sen spenderade jag eftermiddagen med massor av tvätt och att städa hela hemmet. Körde också ett litet core-pass på vardagsrumsgolvet eftersom jag har inlogg till Actics konceptklasser där instuderingsfilmer för dem finns. Ett par avsnitt av Homeland har jag betat av.
Idag har varit en lugn dag, lite skidor, en kort promenad och nu sitter jag och funderar på om jag ska till Actic till halv fem och hoppas på en plats till Power (köplats 1 just nu) eller om jag ska köra själv här hemma med lite vikter. Vi får se, ska i alla fall ut innan 17 och hämta en bok på UB som jag reserverat. Det är hög tid att börja läsa lite kurslitteratur, det är blandade känslor inför denna termin. Främst ångest. En dag i taget försöker jag tänka. En uppgift i taget.

283. Fredag och extrajobb

Sitter och väntar på att åka till Actic där jag ska hålla min andra fredagsklass i power 45min. Känner mig nervös men försöker tänka på saker som lugnar mig. Att jag kan passet och ska se till att de som är där hänger med i vad vi ska göra de trekvart vi är där. Att ingen bryr sig om mina munsår (jag har fått tre munsår i veckan som gjort att jag bara velat gömma mig hemma tills de försvinner). Att det inte är hela världen om jag tappar bort mig i passet, även rutinerade instruktörer gör det. Jag ska ha kul vilket förhoppningsvis smittar av sig på de som kommer och tränar med mig.

Har annars jobbat 4h idag på Hertz, vi var nio personer som åkte med varsin hyrbil från Kalmar till Växjö och åkte tillbaka till Kalmar i en minibuss. Väldigt enkla pengar. Det var en idyllisk färd när vi lämnat Kalmar och möttes av ett tjockt snötäcke på sidorna av vägen och vit skog. Som om det inte räckte sken solen, jag blev nästan tårögd. Tänk att få en sådan vinter. Jag hoppas det kan komma hit till Kalmar någon gång och ligga kvar i minst en vecka. Önsketänkande.

Heja mig, nu börjar passet om en halvtimme!

282. Människan vill bara bli älskad

Jag försöker förstå varför jag lägger så mycket vikt vid vad andra tycker om mig. Jag tänker på det speciellt efter det passet jag höll i fredags. Mitt första pass, min första fredag av sexton. Jag saknade den bekräftelse jag fick den gången i höstas när jag höll det första passet jag hållt. När de var flera som kom fram efteråt och gav mig så bra respons att jag kände att jag gjort det bra ändå. I fredags när jag redan var så skör efter att ha fått feedback på den sista examinationsuppgiften för kursen så saknade jag att höra att jag varit bra. Jag fick godkänt på kursen men fick några saker att ta med och tänka på vilket sänkte mig. Efter fredagens pass när jag fick frågan från min omgivning om hur det gått sa jag att jag inte kan svara på det förrän på fredag igen när jag ser om några kommer tillbaka. Jag pratade med en vän som sa åt mig att jag inte får värdera mina prestationer så. Då kommer jag aldrig klara mig.

Jag tänker också på de gånger jag träffar vänner och andra människor i sammanhang där jag efteråt funderat på om jag gjort bort mig eller varit oskön. För jag vill inte att folk ska tycka att jag är en oskön människa eller ohärlig. Det går inte att leva så, jag förstår det. Därför var det så härligt i fredags när jag var ute och firade en kompis, ibland hamnade jag stående vid kortsidan av vårt bord och dansade lite till musiken. Jag tänkte verkligen då att jag inte brydde mig om det var pinsamt eller något. Jag tror att jag till och med sa det högt. Där och då kände jag att det var jag och människor fick tycka vad de ville.

Jag önskar jag oftare kunde känna så, att det viktigaste är vad jag känner. Att jag känner att jag mår bra av det. Att jag känner att jag gjorde mitt bästa. Att jag känner att jag var tillräckligt bra. Att jag inser att jag bara är människa. Och jag måste älska mig själv för allt jag är.

281. Välkommen 2018

Dags att blicka framåt. Jag hoppas att det här är året jag hämtar upp mig själv. Jag måste börja vara snäll mot mig, jag läste i bloggen jag ibland saxar text från om att hantera stress vilket går att applicera överlag i livet:

Gör så gott du kan; Vi kan inte hinna allt samtidigt eller ens i dag. Vi kan inte ställa upp för alla, vara världens bästa i alla kriterier och samtidigt försöka vara perfekta. Det finns inte. Ge dig själv »jag gör så gott jag kan«-meningen ofta.

Jag tänker mycket på att jag vill bli en bättre människa, men problemet är att jag i mitt huvud glömmer att ingen människa kan vara fri från skavanker. Jag måste inse att jag alltid kommer ha sämre sidor. Jag ska verkligen börja gå till kuratorn på universitetet för att prata. Jag hoppas det ska hjälpa mig att må bättre. Jag behöver jobba på mitt självförtroende. Just nu bär jag på en oro för att bli sårad och lämnad ensam. Jag hoppas det här året kan bli en vändning för mitt mående och bli ett härligt år. Det är sista året på socionomprogrammet och sen ska jag ut i arbetslivet, det känns sjukt att det gått så fort. Jag fyller 30 i december vilket känns läskigt och stort men kommer så klart kännas som vilket år som helst. Men innan dess hoppas jag på många roliga och fina stunder under hela året!

I Karl Johans Park i Norrköping <3